Barnet säger sitt första ord:

"...vaginalbajs."


Okej, nu är det här egentligen inte forumet för oss att prata om oss själva men jag såg ett så HIMLA häftigt band  (Sterbhaus: http://sterbhaus.blogg.se) som inte gjorde något annat än att prata om sig själva så jag ville vara precis som de!


Jag sjunger i Skitarg tillsammans med Necrofilip. Vi startade bandet 2005 på Necros balle (balkong för er som inte visste det) under en session av pörr och black metal. Eftersom det finns så mycket skitband och skitmusik och skitmänniskor så var vi tvungna att vara så jävla originella att vi startade ett band för att sjunga om det.


Första låten skrev jag (Kepskillen Tommy) och den låter ju rätt annorlunda från resten. I början visste vi inte hur vi skulle låta, och den låten var alltså min tanke på soundet. Sen kom Necro och spelade upp Kjell is here och sen dess har vi rört oss mer åt det hållet. Utav alla larviga band som spelar extrem metal kombinerad med håmåsång så gör vi det bäst för vi visar oss iaf som de vi låter som: 

Ett gäng larvpottor.

Det finns väldigt få band som Skitarg. Bland de referenser vi brukar höra återfinnes Onkel Kånkel, The Kristet Utseende och Eddie Meduza... Fast stämmer verkligen det? Vi kan ju lira. HAHAHAHAHAhosthostspottharkel nämen serri, vi är bäst i världen på att spela ALLA instrument. Ni ska höra Mattanten spela mongolisk näsflöjt. Mästerligt...mästerligt.

Medan de flesta är upptagna med att imitera andra band som imiterar andra band som redan när de var populära för 22 år sen ansågs vara posers så går vi på magkänslan: om man varken vill sjunga med, headbanga eller spola tillbaks och skratta en gång till så är det inte värt att spela skiten.

Vem fan är jag att tycka så här?! Jo: jag började inte lyssna på musik på riktigt förrän jag var 11. Det dröjde inte länge (ett år) innan jag köpte en David Bowie-platta samtidigt som min brorsa köpte "Load" av Metallica:

Gissa vem som snodde vems platta?

Nu älskar jag ju Bowie också, men Metallica innebar att jag var tvungen att börja spela ett instrument. Det blev trummor. Efter att ha spelat trummor (och kort efter trumintåget börjat plinka gitarr) i 3 år så träffade jag Necro och Sigge i en skivaffär. De två letade efter en gitarrist till sitt band Bag of Bones. De hade hört rykten om att jag var ett riktigt rövhål (skulle jag?!) så när Necro frågade om jag ville testspela så tyckte Sigge det var drygt...ingen skulle ju lyssna på dem då.

Det visade sig snart att vi funkade bra ihop trots att jag till 63% bestod av ringmuskelvävnad. Vi startade bandet HEAD (som i "give me head"...moget) som vi sen spelade i tillsammans i ca 6 år. När vi tröttnade på att harva med HEAD så la vi ner skiten och började fokusera mer på andra band vi hade just då, med andra personer. 

Det dröjde inte länge innan jag och Neckan längtade tillbaks till varandras salta odör, så på den mytomspunna ovan nämnda ballen tog vi klivet in i larveriets vackra värld av smegma.

Under tiden vi inte spelat tillsammans så hade jag fixat iordning en liten hemmastudio. När vi spelat in första demon "Du har keps och knarkar" och folk fick höra den så blev det lite tryck på oss att lira live. Det uppenbara valet var att höra av oss till vår gamla vapendragare Sigge och be honom slå slumpmässigt på lite trummor samtidigt som vi skrek lite granna.

SIR, YESSIR!

Vi behövde förstås en bassist, och Necro hade börjat pola och spela i ett annat band med en snubbe som var söt, liten, snäll, snusig och stundvis busig: Don Foster! (http://www.facebook.com/profile.php?id=100001439860743)

Eftersom jag spelade gitarr på demoskivorna, men visste från erfarenheterna i HEAD att det oftast gick åt helvete live så behövde vi två gitarrister också. Necro frågade en bekant, Antichrister, och han var på!

Mannen, myten, håret.

Den andra gitarristen var given. Neckan, Sigge och jag hade haft honom som provspelande gitarrist i HEAD och det fanns inget snack: vi ville ha med Bob Skurk (http://www.facebook.com/profile.php?id=100002009639101).  Om det någonsin är frågan om han är bra på gitarr så lyssna mellan 04.18-04.44 på http://open.spotify.com/track/1LTYT7RtcJlT0JnbceVVoD och bestäm er själva.

Allt funkade ett par gig, men sen blev det uppenbart att Antichrister inte hade tid att dyrka Satan lika mycket som oss. 

Vi skildes åt och sökandet efter en ny gitarrist började. Inom kort hade Necro, som den ständige bandmedlemsmatchmakern (säg det 73 gånger snabbt...GÖRDETNU), tillsammans med Don Foster polat upp en snubbe som älskade Finland, mat och gitarr: Mattanten (http://www.facebook.com/profile.php?id=100001913376736).

 Jag var skeptisk till en början, som jag alltid är till nya människor. Vi satt hos Necro och jag skulle lära ut Grattis på fölsedan. Efter ungefär 20 sekunder visste jag att den här snubben kunde bajsa på en gitarr upp och ner med förbundna ögon en dålig bakisdag och göra det 100 gånger bättre än mig, även om jag spenderade resten av mitt liv med att träna gura. Han spelar förresten solot mellan 03.24-03:57 på http://open.spotify.com/track/57Pgl1MEHX9PWS9sKcGT9P. Med tårna.

Eftersom vi alla är upptagna då och då så har ett par figurer figurerat live - en del oftare, en del mer sällan. Tillåt mig presentera dem:

Den maskerade analhämnaren!

Indy-Jan!

Doktor Tyr!

Detta för oss till nutid. Vi håller just nu på att spela in platta 2 (smakprov finns på http://www.myspace.com/skitarg), vilket nog kommer sluta i en platta som låter rätt olik första. Bättre, större, snyggare, larvigare och framförallt: argare.

Vi fortsätter röra oss mellan helt skilda stilar och sound på plattan för det är en av våra styrkor: bredd, kombinerat med snygga melodier, galenskap och humor. Vi syns på scen!

//Barnet